F a n n y

Jag försökte med att begrava dig en gång. Varje ord jag kom ihåg gömde jag i ett hål i en sandlåda, täckte över med hjälp av foten och hoppade sedan på allt som jag tyckte var du. När jag var klar raderade jag ditt nummer och ritade ett kors i sanden. Det var en bra dag. Jag skrattade och gungade och var nöjd över att du var borta. Sen tog det några veckor innan du fanns där igen. Utanför min port varje kväll och med ditt namn på min display. Jag berättade att jag hade begravt dig och när du undrade varför, så sa jag bara att du gjorde ont. Du sa att du älskade mig.

 

Det är snart två år sen. Sen jag begravde dig och lät dig komma tillbaka. Hur många gånger du har kommit och gått sen dess har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag har svikit mig själv varje gång. Jag har förlorat mig själv i dig. Jag har saknat dig så att mitt skelett nästan har spruckit, och jag har förlåtit dig tusen gånger om. Det gör fortfarande ont, men jag vet att det går över. Nu är det vår, och snart byts smärtan ut mot sol. Dagarna blir ljusare jag vet att du är påväg bort ur mina tankar igen. Det kan inte handla om dig längre, och den här gången menar jag det.

 

Det är snart ett halvår sedan vi träffades sist. Jag låg så nära dig jag kunde, och din arm vilade runt min midja. Ditt fönster var öppet och i bakrunden så spelades låt efter låt. Utan att jag tänkte efter så nynnade jag på texten, och sen bad du mig att gå hem. "Kan vi inte ses imorgon istället?" Sen ringde du aldrig mer. Det betydde nog ingenting för dig, mig jag insåg den natten att det var över. "If this is what love feels like, I'm done with it" hade jag sjungit. Nu tänker jag begrava dig igen, men jag tänker aldrig glömma. Det finns inte längre några stjärnor som lyser för oss (men jag älskar dig fortfarande).