Om jag bara fick se dig igen.
Fatta hur lite jag bryr mig / håller hårt i hjärtat / men det vore roligt att se dig / bara nudda i stängslet / bara röka på fester / bara se dig le mot mig.
Dansar på parketten och ylar mest "eeeasy now, oh with my heaaart", och lyckas även klämma in lite Maggio. Tar kvällspromenader hem från min bästa på en söndag och känner mig knappt rädd, utan lyckas istället studera natthimlen och bli överväldigad. Festpeppar en vecka i förväg (åh, fredagfredag wiiho) och planerar middagar, bokar in shoppingrundor och fikor och myskvällar. Långa frukostar i sängen och att bara få sova när som helst. Väljer mina stunder. Tror att detta kan bli ett bra lov.
Jag ser tillbaks på mörka moln som heter ånger, sorg och skam. Dom kanske krossar mig en dag, men till dess var det jag som vann.
Beer pong, diskussioner om kärlek, livet och förlåtelse, rödvinsläppar och fantastiska vänner är en kort sammanfattning av gårdagen hemma hos Belinda. Idag är jag mest glad och fnittrig och lockig och det är plusgrader ute och åh. Ska snart dra på mig träningsbrallor och bege mig ut på en prommis i solen. Efter tre veckor bestående av ångest, plugg, för lite sömn, tårar och stress så hade lovet inte kunnat komma mer lämpligt. Åh så bra det känns.
Det kommer svida till, men jag behöver det. (Det handlar om dig)
Jag försökte med att begrava dig en gång. Varje ord jag kom ihåg gömde jag i ett hål i en sandlåda, täckte över med hjälp av foten och hoppade sedan på allt som jag tyckte var du. När jag var klar raderade jag ditt nummer och ritade ett kors i sanden. Det var en bra dag. Jag skrattade och gungade och var nöjd över att du var borta. Sen tog det några veckor innan du fanns där igen. Utanför min port varje kväll och med ditt namn på min display. Jag berättade att jag hade begravt dig och när du undrade varför, så sa jag bara att du gjorde ont. Du sa att du älskade mig.
Det är snart två år sen. Sen jag begravde dig och lät dig komma tillbaka. Hur många gånger du har kommit och gått sen dess har jag ingen aning om. Jag vet bara att jag har svikit mig själv varje gång. Jag har förlorat mig själv i dig. Jag har saknat dig så att mitt skelett nästan har spruckit, och jag har förlåtit dig tusen gånger om. Det gör fortfarande ont, men jag vet att det går över. Nu är det vår, och snart byts smärtan ut mot sol. Dagarna blir ljusare jag vet att du är påväg bort ur mina tankar igen. Det kan inte handla om dig längre, och den här gången menar jag det.
Det är snart ett halvår sedan vi träffades sist. Jag låg så nära dig jag kunde, och din arm vilade runt min midja. Ditt fönster var öppet och i bakrunden så spelades låt efter låt. Utan att jag tänkte efter så nynnade jag på texten, och sen bad du mig att gå hem. "Kan vi inte ses imorgon istället?" Sen ringde du aldrig mer. Det betydde nog ingenting för dig, mig jag insåg den natten att det var över. "If this is what love feels like, I'm done with it" hade jag sjungit. Nu tänker jag begrava dig igen, men jag tänker aldrig glömma. Det finns inte längre några stjärnor som lyser för oss (men jag älskar dig fortfarande).
PANCACES.
Detta är vad jag precis har tryckt i mig - och det var det godaste jag ätit på länge. I samband med min periodfasta så ligger mitt sockersug rätt ofta på topp, och då var det här perfekt. Att dom inte innehåller något mjöl är också ett stort plus!
Ca 4 stycken små:
♡ 1 mosad banan
♡ 1 ägg
♡ 5 msk äggvita (eller två äggvitor)
♡ 2 msk kokosflingor
♡ 1 tsk bakpulver
♡ 1 tsk vaniljsocker
Gjorde även chokladsås på 1 msk kakao,
1 msk stevia och 2 msk vatten.
87 dagar kvar.
Fyfan så bra, längtar ihjäl mig efter hela albumet.
Och jag vet att allt är falskt och bedrägeri, men det struntar jag i.
Från mars förra året.
Idag är det plugg som står på schemat. Jag har inte ens tagit fram läxböckerna än, och jag känner mig redan less. Helgen har för övrigt spenderats helt själv i soffan framför tvn, och det har varit rätt skönt faktiskt. Håkan har hållt mig sällskap från högtalarna, och jag har även pratat med Robin över telefonen några gånger, sisådär tre sekunder per gång. Tacka gudarna för att Sverige skickade vidare honom, han var den enda som förtjänade det. Nä, nu ligger hitorieböckerna och väntar.
Det där med att övervinna sina rädslor.
Idag så tvingade jessica med mig till Bjästabacken. "Jag ska lära dig att åka, det är en bra erfarenhet." Jajaja, du kan alltid försöka tänkte jag. Höjdrädd och slalomrädd och bara rädd var jag dock inte speciellt bra att lära ut till. Precis som väntat. Efter att jag hade plogat hela långben ett x antal gånger, och fått peppande sms av min lillebror som löd "men det är väl bara att svänga och ploga" så insåg jag att, nej, jag kommer aldrig bli en slalom-människa. Men utöver skräcken och förudmjukelsen när fyraåringar körde om mig, så var det ärligt min roligaste gång i backen (de andra gångerna är inte ens värda att nämna). Sporten i mitt sportlov är nu avcheckad.
Proteinbars.
Igår fick jag och jessica för oss att vi skulle baka proteinbars, så det fick bli vad vi ängnade kvällen åt. Det var rätt kletigt och söligt, men resultatet blev faktiskt oväntat bra! Efter det så såg vi på Mia på Grötö, och sen somnade jag rätt tidigt. Idag så vaknade jag klockan sju utan väckarklocka med bästa humöret och solen i ansiktet, så nu ska jag bara få i mig frukost och sen hoppa på en buss mot gymmet. Det känns så jävla skönt att ha fått in bra träningsrutiner igen.
Och jag borde sticka från stan.
Fånar mig framför camen och tvingar katten vara med i brist på sällskap. Kände att det var längesen jag bjöd på något såhär extra ordinärt. Idag är det soligt ute och jag ska på loppis och jag tänker ha på mig converse även fast det är flera grader minus och jag är glad. Wiho.
If this is redemption, why do I bother at all? There's nothing to mention, and nothing has changed.
Fyra från Hong kong.
Bio med pappa i fredags, skräckfilm med Mattias, Jonathan och Stina i lördags (efter att Robin gick vidare i mello!!), myskväll med Jessica och Amanda i söndags och fika med Emelia, Jennifer, Rebecka och Lisa igår. Min vardag är lite upp och ner, men fördriver tiden med att umgås med fina personer. Idag skulle jag egentligen följa med ett gäng härliga människor upp till solberg för skidåkning och mys i Lisas stuga, men kände mig rätt hängig imorse. Så istället har jag mest legat utslagen i soffan hela dagen. Har även gjort sorbet på stevia, bär och äggvita, så jag hoppas på ett bra resultat där! Nu ska det göras middag, svejs.
Härliga tider.
You were like home to me, I don't recognize this street.
(Första gången jag verkligen kan säga att helvete vad dålig kvalité det blir på bilderna på blogg.se)
En sån där låt jag stänger av när mina kompisar har satt på den, som jag kan ligga och gråta till i timmar på repeat, och som jag känner igen mig i varenda jävla ord. En sån där låt som beskriver hur mycket jag fortfarande känner.
"I used to run down the stairs,
to the door and I thought you were there
to shape to comfort of us.
Two lovers locked out of love.
Oh, but I know you care.
I know it is always been there.
But there is trouble ahead I can feel it,
you were just saving yourself when you hide it.
Yeah I know you care,
I see it in the way you stare.
As if there was trouble ahead and you knew it,
I'll be saving myself from the ruin.
to the door and I thought you were there
to shape to comfort of us.
Two lovers locked out of love.
Oh, but I know you care.
I know it is always been there.
But there is trouble ahead I can feel it,
you were just saving yourself when you hide it.
Yeah I know you care,
I see it in the way you stare.
As if there was trouble ahead and you knew it,
I'll be saving myself from the ruin.
I know it wasn't always wrong,
but i've never known a winter so cold.
No, I don't warm my hands in your coat.
but i've never known a winter so cold.
No, I don't warm my hands in your coat.
(but I still hope)"
